onsdag 12 november 2014

Utvecklingssamtal är ingen fritidsaktivitet


Kvarts-samtal. Ordet beskriver väl lite av den ansats skolan gjorde för att synliggöra ramarna – en kvarts samtalstid. Punkt. Samtalet var en slags avrapportering, en summativ nulägesrapport som tog en kvart att leverera. Varken mer eller mindre.

När utvecklingssamtalen gjorde sitt inträde var meningen en annan. Med utgångspunkt i elevens utvecklingspotential skulle individuella mål och insatser att nå dessa beskrivas i en individuell utvecklingsplan. Lärare från alla ämnen gjorde inför samtalen en nulägesbeskrivning, både summativ och formativ. Kanske var det oförmåga som gjorde att många skolor köpte – och köper - in färdigpaketerade, färdigskrivna formativa kommentarer som läraren kunde använda som copy-paste material – välj en eller flera meningar som stämmer in på elevens potential.

Upplevelsen är idag att kollegor har blivit betydligt bättre i att göra djupa analyser kring elevernas utveckling. Vi har idag utvecklingssamtal med mycket hög kvalitet. Samtalet har blivit ett viktigt redskap i kunskapandet, en självklar del i arbetet mot nya, individuella mål. Många elever leder hela eller delar av sitt eget samtal, så kallade elevledda utvecklingssamtal. Här får elev och mentor tillsammans sätta upp prioriterade punkter inför samtalet, delta i förberedelserna och bjuda in föräldrarna. Eleven är den självklara huvudpersonen.

Att arbeta med utvecklingssamtalen och de individuella målen ska vara en självklar del av varje elevs skolvardag. Precis som vägledning i studie- och yrkesval, klassrådstid, matematik eller vad som nu ligger inom skoldagens ram ska utvecklingssamtalet naturligtvis också göra det. Signalen att samtalet är viktigt för eleven måste gå fram. Att lägga utvecklingssamtalen på elevens fritid är att förminska betydelsen. Om skoltid ska användas för att utveckla förmågor, kunskaper och insikter hos eleven så måste naturligtvis samtalen inkluderas i denna.


Våra barn är det viktigaste vi har. Vi ska visa respekt för deras utveckling i skolan, se till att finnas där och inkluderas i hela deras skolgång. Utvecklingssamtalet är en självklar del av deras skolvardag och vi har inte rätt att förminska detta till en fritidsaktivitet efter skolan.
Min frökens universum

En likvärdig skola för alla baserad på pedagogisk och didaktisk forskning eller ett tillslutet rum där varje lärare tillåts välja bort utveckling?

Jag minns min egen skoltid. När läraren stängde klassrumsdörren. När klassen blev universums mittpunkt. Där tid och rum blev här och nu och där fröken – ja, även då kallades hon så – var vår samlande kraft. Fröken, hon som ägde och styrde tiden och innehållet. En känsla av trygghet där vi barn av någon anledning hade hamnat i samma rum, med samma fröken och med samma utlämnande till hur fröken valde att tolka sitt uppdrag. Förmodligen gjorde hon som vanligt, som hon brukade. Detta var 70-tal.

Så småningom blev jag själv läraren. Med entusiasm tog jag mig an lärarutbildningen, forskningen, pedagogiken och oändliga diskussioner kring elev- och kunskapssyn. Fortfarande efter tjugo år i yrket njuter jag av varje dag i mitt yrke, av variationen, närvaron och framtidshoppet som spirar. Jag har haft förmånen att arbeta på både kommunala och privata skolor, främst högstadiet – alla med samma förpliktigande iver och entusiasm att utvecklas och ta till sig nya rön inom skolans värld.

Lika stor som ambitionen varit att fortbilda och entusiastiskt ta sig an nya sanningar, lika stor har motståndsrörelsen varit bland de pedagoger som var som min fröken. Som gjorde som alltid. Tryggt, beprövat och applicerat i ett slutet rum som bara fröken och vi barn hade tillgång till. Utan större insyn än rektors ambitiösa klassrumsbesök någon gång per termin. Ett rum fröken och vi ägde. Där vi gjorde vad fröken bestämde. Åttatjugo till niotjugo, matematik.

Hur skapar vi en skola med kvalitet och likvärdighet när rummen är stängda? Utan samarbete – i klassrummen – riskerar vi få fröknar som min. Lärare som väljer bort, som likt min fröken gjorde som hon brukade. Många fortbildningsansatser har setts stanna vid enstaka föreläsningar, ofta i stora personalgrupper – till synes utan strategiska syften. Till synes utan kontext, utan uppföljning annat än ett omnämnande på det obligatoriska arbetslagsmötet. Det blir upp till läraren att själv omsätta de nyvunna kunskaperna i sitt eget klassrum. I sitt eget universum. Åttatjugo till niotjugo, årskurs åtta matematik. Med fröken. Som vanligt.

Det finns exempel på världsledande skolor där man delar varandras lärande som kollegor. Skolor där man deltar på varandras lektioner. Japan är ett bra exempel där flera lärare utvecklar ett kollegialt lärande baserat på studier av varandras undervisning. Här myntas begrepp som Lesson Study och Learning Study, båda med syfte att utarbeta effektiva metoder för lärandet. Klassrummet är en plats för utveckling för både elever och lärare. Istället för att ställa läraren som person i fokus studeras effekten av lärandet. Undervisningen blir en kollegial process. Klassrummet blir öppet, en arena där tolkningen av forskningsresultat inte stannar i lärarens stängda klassrum. Det är i klassrummet vi omsätter ny pedagogisk forskning. I mötet med våra elever. Det är där vi mäter, utvärderar och reflekterar över dessa rön. Eller väljer att inte göra det. Som fröken i slutet av 70-talet i hennes universum. Som vanligt.

Min fröken skulle nog känt samma ambition och entusiasm i sitt yrke idag. Hon gav oss barn en fin skoltid med värme och närhet. Men trots att det gått nära fyrtio år sen dess hade hon nog haft samma möjlighet idag att välja eller välja bort. Möjligheten att skapa sitt eget universum. På sitt eget vis. Som vanligt. I sitt stängda klassrum.