onsdag 12 november 2014

Min frökens universum

En likvärdig skola för alla baserad på pedagogisk och didaktisk forskning eller ett tillslutet rum där varje lärare tillåts välja bort utveckling?

Jag minns min egen skoltid. När läraren stängde klassrumsdörren. När klassen blev universums mittpunkt. Där tid och rum blev här och nu och där fröken – ja, även då kallades hon så – var vår samlande kraft. Fröken, hon som ägde och styrde tiden och innehållet. En känsla av trygghet där vi barn av någon anledning hade hamnat i samma rum, med samma fröken och med samma utlämnande till hur fröken valde att tolka sitt uppdrag. Förmodligen gjorde hon som vanligt, som hon brukade. Detta var 70-tal.

Så småningom blev jag själv läraren. Med entusiasm tog jag mig an lärarutbildningen, forskningen, pedagogiken och oändliga diskussioner kring elev- och kunskapssyn. Fortfarande efter tjugo år i yrket njuter jag av varje dag i mitt yrke, av variationen, närvaron och framtidshoppet som spirar. Jag har haft förmånen att arbeta på både kommunala och privata skolor, främst högstadiet – alla med samma förpliktigande iver och entusiasm att utvecklas och ta till sig nya rön inom skolans värld.

Lika stor som ambitionen varit att fortbilda och entusiastiskt ta sig an nya sanningar, lika stor har motståndsrörelsen varit bland de pedagoger som var som min fröken. Som gjorde som alltid. Tryggt, beprövat och applicerat i ett slutet rum som bara fröken och vi barn hade tillgång till. Utan större insyn än rektors ambitiösa klassrumsbesök någon gång per termin. Ett rum fröken och vi ägde. Där vi gjorde vad fröken bestämde. Åttatjugo till niotjugo, matematik.

Hur skapar vi en skola med kvalitet och likvärdighet när rummen är stängda? Utan samarbete – i klassrummen – riskerar vi få fröknar som min. Lärare som väljer bort, som likt min fröken gjorde som hon brukade. Många fortbildningsansatser har setts stanna vid enstaka föreläsningar, ofta i stora personalgrupper – till synes utan strategiska syften. Till synes utan kontext, utan uppföljning annat än ett omnämnande på det obligatoriska arbetslagsmötet. Det blir upp till läraren att själv omsätta de nyvunna kunskaperna i sitt eget klassrum. I sitt eget universum. Åttatjugo till niotjugo, årskurs åtta matematik. Med fröken. Som vanligt.

Det finns exempel på världsledande skolor där man delar varandras lärande som kollegor. Skolor där man deltar på varandras lektioner. Japan är ett bra exempel där flera lärare utvecklar ett kollegialt lärande baserat på studier av varandras undervisning. Här myntas begrepp som Lesson Study och Learning Study, båda med syfte att utarbeta effektiva metoder för lärandet. Klassrummet är en plats för utveckling för både elever och lärare. Istället för att ställa läraren som person i fokus studeras effekten av lärandet. Undervisningen blir en kollegial process. Klassrummet blir öppet, en arena där tolkningen av forskningsresultat inte stannar i lärarens stängda klassrum. Det är i klassrummet vi omsätter ny pedagogisk forskning. I mötet med våra elever. Det är där vi mäter, utvärderar och reflekterar över dessa rön. Eller väljer att inte göra det. Som fröken i slutet av 70-talet i hennes universum. Som vanligt.

Min fröken skulle nog känt samma ambition och entusiasm i sitt yrke idag. Hon gav oss barn en fin skoltid med värme och närhet. Men trots att det gått nära fyrtio år sen dess hade hon nog haft samma möjlighet idag att välja eller välja bort. Möjligheten att skapa sitt eget universum. På sitt eget vis. Som vanligt. I sitt stängda klassrum.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar