torsdag 29 januari 2015

Skolans evolution


Skolans evolution

 För en tid sedan var jag med min son till tandläkaren. Redan i receptionen kändes allt bekant, väntrummet likaså. Funktion, anpassning, en slags evolution för att fylla sitt syfte. Enkelt men så till perfektion anpassat att målet med varför vi är där blir glasklart. Huvudrollen självklar. Sonen tas omhand, uppmärksammas, undersöks och behandlas utifrån sitt eget behov. Miljön är självklar. Tandläkaren fokuserar med sin profession på min son, han sträcker sig vant efter olika redskap där han vet att de finns. Hela tiden är sonen i fokus, behandlad utifrån den han är och hans behov.

Jag kan inte låta bli att där och då reflektera över min egen vardag. Besöket är idag inklämt mellan matte i sexan och fysik i sjuan. Stressade hit för att snabbt komma tillbaka. Tjugofyra hungriga sjuor väntar på mig kl12.50, väntar på att jag ska möta var och en eller kanske alla som grupp. Jag kan inte låta bli att där och då reflektera över hur förhållandet ser ut mellan det kollektiva och individuella mötet. När övergår undervisning från ett möte med gruppen elever till att bli ett möte med varje elev och vilka mekanismer styr detta? Är jag medveten om när det sker? Och hur kan jag ta med det i mina möten med eleverna? Hur påverkar det skolans organisation?

Det är nästan som en naturlag att lärare startar lektionen med en samling, ett gemensamt fokus, en uppstart, en kickoff.  Signalen är en kollektiv process när lektionen formeras och schemat säger att inom utsatt tid ska alla vara vid samma slutstation. Fysik 12.50-13.50. Läraren presenterar och inspirerar, eleverna genomför. Här övergår därefter – förhoppningsvis – lärarens fokus till en individuell process. Handledande, förklarande, stöttande gående runt bland eleverna. Sextio minuter minus uppstart och sammanfattning ger en dryg minut per elev. Då och då under arbetet spontana extraförklaringar, förtydliganden för klassen som kollektiv. Sedan tillbaka till individen. Växlingarna mellan grupp- och individperspektiv är snabba, spontana – och viktiga att bli medveten om.

Vilka signaler sänds ut när man låter tjugofyra barn med den enda gemensamma egenskapen att de är födda samma år gå in samtidigt i ett rum, sittande på rader, arbeta med samma skolämne under samma tid? Vad ligger bakom att man väljer detta som form för ”bra lärandesituationer” trots att pedagogisk forskning pekar i en annan riktning? Kanske behöver vi fundera över vilka orsaker det finns till att vi fortfarande ”lägger schema” på samma sätt som på sjuttiotalet, hur vi hanterar vår viktiga tid med de barn och unga vi fått förtroendet – och uppdraget – att möta. Var och en, utifrån sina egna erfarenheter, liksom tandläkaren gjorde med min son den dagen.

Min uppgift är att skapa möjlighet till lärande, att erbjuda situationer där var och en av mina elever urskiljer variationer, kontraster och mönster ur ett innehåll. För att beskriva begreppet kallt måste man urskilja variation d v s dess motsats varmt. Detta är en individuell process eftersom all tidigare erfarenhet hos eleven blir avgörande för vad de erfar av vår undervisning. Om detta ska bli möjligt måste vi skapa nya tankar kring hur vi skapar bra lärandesituationer och individuella möten.

Att organisera en lärandemiljö som inspirerar och möjliggör kreativa, lärande möten är faktiskt möjligt. Jag har haft pedagogiska utvecklingsuppdrag på flera skolor och på en av de mer framträdande lyckades vi skapa spännande diskussion kring just perspektiven individuell och kollektiv. Vi tog del av aktuell pedagogisk forskning, satte upp mål för vår process och lyckades iscensätta en modell som vi kunde känna svarade mot våra krav. Mycket handlade om hur elevens dagar borde se ut för att svara mot de mål vi satt upp. Mindre tid blev uppstyckad i lektionspass med ämnesrubrik. Mer tid blev långa, sammanhängande arbetspass där eleven planerade innehåll och metod tillsammans med mentor och ämnesläraren. Att ämnesläraren var den som skapade situationer som gjorde det möjligt för eleven att erfara ett visst ämnesinnehåll och utveckla förmågor var en viktig styrfaktor.  Vi skapade därför åldersblandade ämnesverkstäder med ämneslärare där elevens individuella utvecklingsprocess i ämnet var i fokus. Här möttes elever i olika åldrar, med olika syften och olika utmaningar. När elever jobbar på detta sätt var vår samlade erfarenhet att de ofta blev självständigare, tryggare och mer fokuserade. Det gavs helt annan möjlighet för lärarens individuella möten med eleverna och gav också spännande perspektiv på mentorsrollen. Fokus låg på elevernas planering, inte lärarens.

Känslan var att vi lyckades skapa rum för lärande och individuell utveckling. Utvärderingar på elevnivå visar att måluppfyllelsen ökade drastiskt samtidigt som de lärare jag arbetade med upplevde att de nu fick bättre möjlighet att nå varje elev. Arbetsmiljön förbättrades eftersom flexibiliteten ökade för eleven. För vissa elever var det naturligt att sitta och arbeta i biblioteket samtidigt som andra hade behov av en diskussion med läraren. Det individuella behovet kom nu i fokus och även om det kunde kännas ovant att släppa den kontroll vi var vana vid så kunde vi se att vi var på rätt väg.


Jag tror att den erfarenhet vi gjorde är ett litet steg i skolans evolution, en process som leder oss i linje med skolans uppdrag att möta varje elev som individ. Vi i skolan ska fortsätta våga diskutera, forska och inspireras för att skolans förhållningssätt och lärandemiljö ska bli lika ändamålsenligt anpassad och respektfull som det som mötte mig hos tandläkaren den dagen. Det är dags att våga utmana traditioner och rutiner, ta tag i aktuell forskning och kraftsamla för att omsätta detta till praktisk verklighet i skolan. För elevens skull.